Lend your leg!
I år är det 20 år sedan den internationella kampanjen för att förbjuda personminor startades av det civila samhället. Efter en lång och medveten kamp för att förbjuda detta hemska vapen som lemlästar civila lyckades vi 1997 få ett internationell förbud mot personminor.
Arbetet belönades med Nobels fredspris och delades mellan Jody Williams och gräsrotskampanjen ICBL som är ett nätverk som består av hundratals organisationer världen över. I Sverige var det Svenska Freds som drog igång den nationella kampanjen på 90-talet och vi är fortfarande kontaktorganisation för Sverige i ICBL.
80 procent av världens länder har idag förbjudit personminor. Under förra året var det fyra länder som aktivit använde minor. Det var Burma/Myanmar, Syrien, Israel och Libyen.
Idag var det startskott för en kampanj som heter "Lend your leg". Se filmen här med den colombianska artisten Juanes, målvakten Iker Casillas från Real Madrid, Helen Clark från UNDP och många fler!
Trots att arbetet med att röja personminorna pågått länge finns det mycket kvar att göra. Jag skrev för nästan ett år sedan om de framgångar som skett bland annat i Sudan och Kongo. 700 mil vägar röjdes från minor 2010 i dessa två länder.
Men faktum kvarstår. 4000 personer varje år trampar på en personmina som legat gömd i marken och förstör deras liv för alltid. Det motsvarar 12 personer om dagen. Det är ovärdigt att detta fortfarande sker trots att resurser borde finnas till röjning. Kom igen världen, vi kan bättre än så här.
För att påminna om minorna och det behov av stöd och röjning som fortfarande finns har ICBL utlyst 4 april till kampanjdag. Det är UN Day for Mine Action and Mine Awareness. Arbetet för en minfri värld fortsätter tills den sista minan röjts ur marken.
Du kan gå in på IBCL:s hemsida och ladda ner profilbilder till Facebook och Twitter som du kan använda för att sprida uppmärksamhet kring Lend your leg.
Påminn din omgivning om att kampen mot personminorna måste fortsätta och visa din solidaritet med de som överlevt personminorna genom att kavla upp byxbenet du också den 4 april!
Bra att fredspriset granskas
Nobels fredspris ska granskas, läser jag på Sydsvenskans hemsida. Jag tycker det är bra. Det är ofrånkomligen så att det alltid finns olika åsikter om vem som är värd ett pris och jag håller själv med om att Nobelkommittén inte alltid träffat rätt, exempelvis genom valet av Barack Obama.
I det här fallet har frågan anmälts till Länsstyrelsen i Stockholm för prövning. Det är onekligen inte så lätt att tolka ett testamente som är daterat 27 november 1895.
I testamentet står det att fredspriset ska gå till "den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser."
Jag är inte historiker men inbillar mig å ena sidan att t ex "verka för folkens förbrödrande" kunde tolkas på olika sätt även när det skrevs. Å andra sidan fanns det enligt juristprofessorn Fredrik Heffermehl, den som anmält saken till Länsstyrelsen, en tradition de första åren av att ge det till fredsförfäktare som gjort direkta insatser för freden, för nedrustning och för avskaffande av militär styrka.
Numera ges priset oftast ("från 1945 och framåt") till personer som inte har någon verksamhet i fredsarbete utan istället till försvarsvänner och Natoivrare, menar Heffermehl. Detta ska till stor del bero på att det är fel personer som sitter i Nobelkommittén.
Jag tror också att Nobelkommitténs sammansättning påverkar valen de gör. Men jag instämmer inte helt i Heffermehls kritik. Jag tycker till exempel att det redan från början har saknats ett gräsrots- liksom genusperspektiv.
Men nu ska alltså Nobelkommittén få svara Länsstyrelsen hur de ser på föreskrifterna. Jag ser fram emot att läsa det!
Så mycket erfarenhet och kamp!
Women power: Tawakkol Karman, Leymah Gbowee och Ellen Johnson Sirleaf - Nobels fredspristagare 2011
Tawakkol Karman, Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee heter årets fredspristagare 2011. I helgen tog de emot sina pris i Oslo och jag har ännu inte hunnit titta på ceremonin och talen. Men alla jag pratat med säger att de var fantastiska alla tre.
Och jag tror dem. I dag fick jag förmånen att få lyssna på dem på Utrikespolitska Institutet där de tillsammans med Kvinna till Kvinna, Sida, Folke Bernadotteakademin, och Idea arrangerat ett samtal med fredspristagarna.
Bara att få chansen att få sitta i samma rum som dessa tre personer är något jag sent kommer att glömma. Alla tre har de sina unika berättelser om hur de kämpat och fortsätter sin kamp för fredliga förändringar.
Ellen Johnson Sirleaf berättade om hur hon började sitt arbete i Liberia för många många år sedan och hur kvinnorörelsen i Liberia var den som avsatte tyrannen Charles Taylor. Hon pratade också om hur viktigt det är för biståndsaktörer att lyssna mer på de lokala rösterna eftersom det är där erfarenheten av vad som behövs finns. Bakom henne på väggen projicerades ett svartvitt foto på en ung Ellen Johnson Sirleaf som nyss är utsläppt från fängelset och sträcker upp en segerviss hand i luften.
Leymah Gbowee pratade också länge om vikten för biståndsaktörer att lyssna på gräsrotsorganisationernas behov och erfarenheter i konfliktområden snarare än att snegla på sina egna fina policies och politiskt korrekta strategidokument. Hon berättar vidare hur de la sin strategi kring protesterna utifrån var människor befann sig; på marknader, i moskéerna, i kyrkorna. Kvinnorörelsen i Liberia är snabb på att mobilisera, säger hon. Det är vi som lagt grunden för försoningsarbetet och såg till så att fredsförhandlingarna kom på plats. Vi vet mycket i civila samhället, forstätter hon. Det må vara så vi inte vet hur man använder en RPG eller en AK47:a, eller de flesta av oss i alla fall, men vi vet hur man skapar fred.
Efter Leymah Gbowee var det Tawakkol Karmans tur att få prata. Hon berättar om hur hon satt i sitt tält på torget i Sanaa som vanligt och jobbade på sin laptop när en vän från BBC ringde och gratulerade henne. "Grattis till vad? svarade jag" Sen fick jag höra att jag fått Nobels fredspris och blev så glad!
Därefter gled samtalet med Tawakkol Karman och frågorna till henne in på att handla om islam som ett problem för fred och demokrati. Antagligen van med liknande frågor svarade Tawakkol Karman diplomatiskt på dessa och hade flera utläggningar om hur religionen är en privatsak och att diktatorer utnyttjat den i sina egna syften. Det kom frågor av typen "men vad kommer hända nu då efter att diktatorerna är borta och extremisterna kommer fram?" Tawakkol Karman svarade lugnt och sansat att vi inte skulle vara rädda. Hon lever själv under dödshot men är övertygad om att det är demokratin som är det rätta verktyget att stoppa extremisterna med.
Frågorna av samma karaktär fortsatte. Jag sjönk längre och längre ner i min stol. Jag var så uppriktigt ledsen. Jag skämdes något så otroligt. Och jag ville bara resa mig upp och säga ifrån. "Hej och välkomna till landet Sverige. Alltså vi brukar kalla oss för världens mest jämställda land men vi kämpar fortfarande med vår fortbildning kring muslimer och det går inte så bra. Vi är rätt så trögrörliga här som ni ser när det gäller att se mänskliga rättigheter som gällande för alla, eller nej förresten, på ett seminarium nyss sa ju vår integrationsminister att vi skulle jobba imperialistiskt med mänskliga rättigheter, men jag hoppas att det bara var en hemskt dålig felsägning. Men tack för att du är så förstående. Vi lär oss nog också med tiden."
Här sitter alltså en kvinna som bott i ett tält i Sanaa medan blodet i inbördeskriget runnit runt omkring henne och lever under ständigt dödshot. Hon har drivit en kamp mot regimen i Jemen med fredliga medel under flera år och tagit en ledande position i samhället för inte minst kvinnors rättigheter. Hon har fått Nobels fredspris 2011 för sina förtjänster. Allt detta verkade vissa i salen helt ha missat.
Då tog hon själva till orda, uppenbarligen och rätteligen arg och undrade varför det bara var hon av de tre fredspristagarna som skulle ställas till svars med sådana typer av frågor? Varför blir inte jag sedd som en jämlik människa som de andra? sa hon skarpt. Då applåderade publiken. Och några tidigare frågeställare skruvade ganska nervöst på sig.
Det är inte människor som Tawakkol Karman som ska ställas till svars för vad diktatorer och extremister gör. Det är de länder och regimer som understödjer dessa som ska vara svaret skyldiga. Leymah Gbowee hoppade in i samtalet och ställde frågan till publiken "Under arabiska våren hejade hela det internationella samfundet på kvinnorna och engagemanget för demokratin i sina länder. Men nu, nu när de förnekats rättigheter, förnekats demonstrera efter regimernas fall, var är ni nu? Har vi hört det internationella samfundet fördöma de som inskränker kvinnornas kamp? Nej det har vi inte!".
Jag skulle kunna skriva så mycket mer om det här, men jag lämnar det till ett annat blogginlägg. Just nu vill jag bara säga att det är tre fantastiska fredspristagare år 2011 som alla gör ett enastående arbete. Missa inte att se sändningen från samtalet idag, det kommer antagligen sändas på SVT i mellandagarna. Då kan ni också höra Tawakkol Karman annonsera sin kandidatur i det kommande presidentvalet i Jemen!
Ett erkännande för kvinnors självklara roll i fredsarbetet
Årets Nobelpristagare i fred heter Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman.
Jag blev jätteglad över valet av fredspristagare. Trots att det är självklart för många är det en lång väg kvar innan kvinnors bidrag och självklara medverkan i arbetet för fred accepteras av alla. Nobels fredspris är ett erkännande för Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karmans insats för freden. Men det är också ett erkännande för alla kvinnor som arbetat i skymundan, som fått meddelandet att de inte är välkomna på förhandlingsmöten och som stängs ute från formandet av sina samhällen.
I Liberia var det tack vare kvinno- och fredsrörelsen som det kriget upphörde. Man tvingade helt enkelt de stridande parterna, däribland Charles Taylor, till förhandlingsbordet och vägrade (bokstavligen!) att flytta på sig utanför förhandlingsrummet förrän parterna enats om en lösning. Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee har varit och är avgörande personer för demokratin och freden i Liberia.
Tawakkul Karman från Jemen är en av de som tagit ledningen i protesterna mot den sittande regimen. Jag är jätteglad för att hennes viktiga arbete nu lyfts fram. Det behövs aktivister i sociala media som kan rapportera och skriva om vad som händer, liksom inspirera andra att också delta i samhällsförändringen. Jemen är ett land som står på randen till inbördeskrig. Vi skrev om detta alldeles nyligen. Fredspriset innebär förhoppningsvis också att landet blir mer synligt i media och press sätts på att förhandla fram en övergång till fred och demokrati.
Någon frågade mig om det här bidrog till att återupprätta fredsprisets anseende. Den frågan är väldigt viktig. Men den gör mig också riktigt irriterad. Det är väl ändå inte så att kvinnorna ska vara alibin för tidigare dumdristiga val av pristagare? Eller att göra ett politiskt korrekt val efter två kontroversiella? Det finns så klart en risk att Nobelkommittén resonerat så, men det är deras problem. Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman är i egenskap av sina egna bedrifter välförtjänta fredspristagare.
Jag tänker också på att det idag är tio år sedan kriget i Afghanistan började. Jag är helt övertygad om att det är nödvändigt att förhandla fram en fred istället för att kriga fram den.
MEN: låt Nobels fredspris 2011 vara en tydlig markering för kvinnors självskrivna närvaro i fredsförhandlingarna även i Afghanistan liksom andra krigsdrabbade länder.
Viktig debatt om fredspriset
Stolen står tom när fredspriset delas ut. Ungefär lika tom som bevakningen av MR-läget i Kina brukar vara i vanliga fall, förutom när aktivister får fredspris.
Liu Xiaobo är en av alla de aktivister i Kina som på olika vägar försöker förändra sitt samhälle.
"När en hjälte straffas blir känslan av omänsklig grymhet starkare. Avskyn blir större; elva år i fängelse för yttrandefriheten, föreningsfrihet och andra rättigheter som vi tar för självklara. Samtidigt är det lätt att glömma att även hjältar har fel och brister."
Så skriver Ulrika K Engström i Medievärlden om Liu Xiaobo. Lästips för alla som vill få en inblick i reformdebatten i Kina!
Viktigast av allt är att vårt engagemang för en demokratisering i Kina inte slutar med en tom stol och ett icke utdelat fredspris. Se istället 10 december, dagen för mänskliga rättigheter och nobeldagen, som startskottet för en debatt kring hur vi bäst kan stödja demokratikämpar i Kina, men även andra diktaturer. Burma, Vitryssland, Saudiarabien är också stater med modiga medborgare som ifrågasätter sin regim och behöver omvärldens stöd!
Tomma stolar
Nu ligger stafettpinnen hos dig, Claes!
"Svenska freds brukar inte utmärka sig för sin humor men inför utdelandet av årets fredspris uttalade man att president Barack Obama kunde få det också 2010, eftersom han fortfarande väcker förhoppningar." skriver Claes Arvidsson på SvD:s Ledarbloggen.
Okej, jag tror nog alla vi som ägnar oss åt politik behöver kosta på oss att våga skämta lite oftare. Men det gäller även Claes Arvidsson.
För översikt över artiklar, tv-inslag med mera på fredsprisdagen för vår del, kolla här.
Vem citerade vem...?
I måndags skrev jag om Obama som favorit i repris för fredspriset här på bloggen.
Idag kom en av kollegorna på Water aid och sa "Anna - grattis till citatet i Dagens Industri!"
?!
Kolla här. Vem är det som citerar vem egentligen? :-)
Svenska Freds blogg i DI
Fredspolitisk önskelista #2
Snart utses våra nya ministrar som ska styra de kommande fyra åren. För en tid sedan skrev jag en önskelista till den kommande regeringen. Här kommer resten.
1. Sverige borde som första land i världen (?) självklart tillsätta en fredsminister! Detta för att få ett samlat grepp kring fredsfrågor, där utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken går i en och samma siktning.
2. Istället för en Försvarsexportmyndighet, inrätta en myndighet för 'early warning' av konflikter, där experter analyserar potentiella konflikter som är på väg att utvecklas till krig, samt föreslår vilka civila insatser som kan göras för att förhindra en våldsam utveckling.
3. Vi borde skicka fler diplomater till konfliktområden istället för mestadels militärer. För oss som ibland är i kontakt med UD står det klart att UD:s budget är extremt låg, speciellt i förhållande till vad försvarsmakten får. Hur många diplomater och fredsförhandlare har Sverige i Afghanistan jämfört med vår militära styrka?
4. Öka fredsmiljonen och ge mer stöd till civila samhällets möjligheter att arbeta med fred, säkerhet och utveckling. Civila samhället behöver inte nattmangla i FN:s säkerhetsråd för att få komma in i ett konfliktområde. Många av oss har nämligen redan kontakter på plats, via vilka vi kan kanalisera stöd och bedriva påverkan.
5. Något mer smart jag inte kommer på just nu. Briljanta tips emottages med stor tacksamhet!
Och på fredag ska årets nobelpristagare i fred utses. Det kan väl alltid bli Obama igen? Vi har ju fortfarande förväntningar på honom. Och så är det så klart grejt om han kommer till Oslo igen! ;-)
